- XRV750.SE -

Sedan blev det tvärstopp. Jag flyger nästan över styret. Framhjulet har sjunkit ned i leran nedanför navet. Då blir det stopp. Jag backar cykeln. Genomsvettig.

Nu kom den andra myren hon pratade om. Jag inser att den här passagen kräver noggrann planering. Jag parkerar och går och rekar. Länge. Passagen är 50 meter lång. I mitten finns en kallkälla, dvs ett ställe där vattnet kommer fram i myren. Men där finns också en liten stockbro som ser farbar ut. Jag memorerar noggrannt exakt hur jag skall svänga mellan tuvorna för att få så mycket bärighet som möjligt. Problemet är de första 150 centimetrarna. Där är det för mjukt. Men precis innan är det några meter stenig mark jag kan ta fart på. Planen är att få fart och nyttja fästet bakhjulet kan få att lyfta framhjulet över den mjuka passagen. Bakhjulet kommer att landa mitt i det mjuka men då räknar jag med att ha så mycket fart och så lätt framhjul att hojen fortsätter upp i det lite fastare partiet.

Jag startar hojen, tar några djupa andetag och gasar ut över den lilla kanten ståendes med så mycket gaspådrag jag vågar. Framhjulet lättar lite över kanten och därefter dyker cykeln rakt ned i myren med framhjulet före. Tvärstopp. Jag gör en volt över styret och landar mjukt i myren framför cykeln.

Så djupt har jag aldrig satt cykeln förr. Framhjulet är helt nere i myren. Man får gräva lite med händerna för att känna nabbarna på ovankanten av däcket. Händerna sugs fast i det gungiga klegget. Jag kikar på mobilen och konstaterar att där inte är någon täckning.

Jag inser att jag bör vända om. Med eller utan cykel. Men helst med. Jag börjar med att lasta av. Noterar samtidigt att jag har 28 liter bensin i tanken. Jag tankade fullt i Övre Soppero.

Drygt hälften av vägen blev nedkämpad i alla fall. Andra halvan får jag väl klämma nån annan gång.

Jag börjar med att fälla små träd och grenar som jag lägger ut bredvid cykeln så jag har nåt att gå på. Sedan gräver i myren med händerna så jag kan greppa runt den övre delen av framfälgen med händerna. Det tar en halvtimme att komma så långt. Nästa timme lägger jag på att försöka lyfta framhjulet rakt upp. Planen är att få upp hjulet så mycket att jag kan lägga cykeln ned i myren på sidan. Detta visar sig helt omöjligt. Myren har framhjulet i ett bergfast grepp. Och cykeln står upp mycket stadigt.

Att lyfta framhjulet och ställa det vid sidan brukar vara ett bra sätt att komma loss när man kört fast. När det inte går är nästa åtgärd på listan att försöka backa ut cykeln samma väg den kom. För detta ändamål har jag med mig 20 m flagglina. Jag fäster linan i bakhjulet så att linan dels drar cykeln bakåt och dels hjälper till att rotera hjulet bakåt. Andra änden av linan fäster jag i två träd och spänner linan för kung och fosterland och fixerar den i spänt läge. Planen är att jag med mina 95 kg häver mig på linan. Med den utväxlingen borde det bli 500-1500 kg dragkraft några cm. Sedan spänner jag linan på nytt, häver min vikt på linan och vinner ett par cm till. Så skulle jag hålla på så.

När jag häver hela min vikt på den spända linan rör sig cykeln inte en millimeter bakåt. Hur mycket jag än håller på. Jag dricker mera vatten och sätter mig och funderar. Tre timmar har jag hållit på och cykeln sitter där den sitter.

Om jag går och hämtar hjälp är det nog nån mil att gå, tror jag. Ingen kul terräng att gå i heller.

Efter att ha vilat och funderat kommer jag fram till att sättet att få upp cykeln är att gräva vid sidan om hjulen så att cykeln till slut går att välta: När den välter kommer hjulen upp ur myren och jag kan släpa cykeln liggandes på sidan mot "land", centimeter för centimeter. Omväxlande fram och bak. Efter en timmes grävande med händerna går det att välta cykeln på sidan. Ytterligare en timme tar det att baxa cykeln liggandes två meter bakåt.

Till slut går den att köra upp ur myren. Jag är genomblöt av svett och har druckit upp allt vatten. Jag packar cykeln igen och kör sakta tillbaka. Passagerna jag redan klarat av och nu alltså skall klara av i motsatt riktning är visserligen svåra men känns inte så svåra jämfört med det jag nyss klarat av.

Jag är helt färdig när jag slutligen når stugan i Tuolpukka. Jag berättar för damen där om mitt äventyr och hon ger mig vatten.

Jag inser att den här norrbottensdamens nivå vad hon betraktar som farbart är den tuffaste jag någonsin mött.

Jag kör tacksamt vidare på den breda grusvägen och njuter av den breda, bäriga och släta asfalten ned mot Vittangi. Jag avhåller mig från att försöka mig på hopprampen även om det lockar en smula

Jag kör vägen över Korpilombilo. Tänk att det finns ett riktigt ställe som heter så, jag trodde nog att det bara var en abstrakt beteckning på något som ligger väldigt långt bort. Korpilombilo ser mycket städat ut och ser inte alls ut att ligga långt bort när man liksom är där.

Så småningom når jag ned till Överkalix igen och packar upp hojen på släpet och fortsätter resan hem. Hälsar på Niklas på vägen och tackar så mycket för i år.

Nästa gång jag gör något sånt här har jag lovat mig själv att jag måste ha sällskap. Det är för farligt att göra sånt här ensam och dessutom utanför mobiltelefontäckning.

Men det blev definitivt en resa att minnas.

Grymt!
Mycket trevlig läsning och bra bilder!

När jag kommer hem efter Norrlandsträffen brukar jag vara ganska trött. Att direkt efter Nt ge sig iväg på ett sånt äventyr och sen utan vila köra hem till Sthlm låter brutalt.
Mycket underhållande läsning!

Härlig läsning!
Du har alltid en positiv syn på allt elände du råkar ut för, det gillas skarpt!
Alltid lika kul att läsa och titta på, bilderna alltså.

Härlig läsning

COOOOOOOOOOOOOLT!

Ja jävlar!!!

CoooooLT är ordet.

Mycket underhållande och trevlig läsning med bra bilder, man blir lite avis!

Ska nog prova dom lokala grusslingorna först innan jag testar en myr... men nästa gång kan jag hänga med

Oj, oj, oj eller voijne, voijne som de kanske säger i de där trakterna

Du borde översätta och posta på advrider. Garanterad succé.

Härlig läsning från ditt äventyr.
Tråkigt med kopplingcylinderfästet bara, men det finns en lösning på det.
http://www.doubletakemirror.com/

Hej.

Vi 4 AT-ister har precis varit däruppe och letade efter gästboken men hittade den aldrig Undrade om kanske någon har flyttat boken??

(Vi följde Sveriges länken från Hofors fram till Vittangi.)

/ Mattias

Wow vilken resa, hoppas på bilder & reseberättelse!

Hittade ni stenen på höjden på bilden? Jag körde ned boken mellan mossan och stenen på det ställe där bilden är tagen, alltså på stenens norra sida. Jag ville inte att boken skulle synas för någon som inte visste var den låg, dvs utan att ha sett bilden och läst här på forumet. Låg renskallen/hornet kvar?

Japp, vi hittade stenen och renskallen låg kvar, det var synd att du inte nämnde att du gömt gästboken ordentligen för vi trodde den låg synlig och resonerade att någon snott den...
Men gjort är gjort, vi var iallafall där vi fyra med våra tjockhojar dvs. Affar.
Reseberättelse kommer när jag väl är hemma igen och sorterat bilder men en bild på stenen och renskallen får ni här.
Daniel, gästboken var en inspiration och blev ett av resmålen till vår Norrlandsresa med GPS-rutten Sverigelänken som grund (dvs. så mycket grusvägar som möjligt genom Sverige) och det var en utmaning för oss att nå gästboken speciellt passagen där du vurpade så kopplingshandtaget gick av.
Spännande värre och tack för inspirationen!